|
||||
Nybliven student 31.5.1949 Samlad (och kanske en aning nervös) inför disputationen 12.10.1963 |
Skola, studier och examina Våren 1949 tog jag studenten vid Finlands äldsta skola, som officiellt hette Svenska Klassiska Lyceum i Åbo men allmänt kallades "Classicum". Sedermera har skolan återtagit sitt medeltida namn Katedralskolan i Åbo. Som 18-åring började jag studera fysik, kemi, matematik och astronomi vid Åbo Akademi, där jag blev filosofie kandidat år 1955. Ytterligare studier vid Åbo Akademi, ett läsår som ASLA-stipendiat vid M.I.T.
(Massachusetts Institute of Technology) och några års forskning vid NORDITA,
det nordiska institutet för teoretisk atomfysik i Köpenhamn, ledde småningom till
att jag hösten 1963 disputerade för filosofie doktorsgraden med en avhandling i
teoretisk fysik:
On the Coupling of Angular Momenta in Diatomic Molecules, with Applications to
the Magnetic Hyperfine Structure Från forskare till internationell tjänsteman
Om man bortser från att jag under min studietid vid Åbo Akademi också skötte olika
undervisnings- och assistentjobb kan man säga att min yrkesverksamhet, i likhet med
den legendariska insekten, "vid närmare betraktande sönderfaller i tre delar":
|
|||
Helsingfors universitet (1964-1966)
Sommaren 1964 lämnade jag Åbo Akademi och flyttade till Helsingfors universitet, där jag blev generalsekreterare för det nygrundade Forskningsinstitutet för teoretisk fysik. Uppgiften att vara med och bygga upp ett nytt forskningsinstitut med internationell profil var intressant, men befattningen som generalsekreterare var inte ett heltidsjobb utan måste kombineras med olika undervisningsuppdrag. Än skötte jag en biträdande professur i teoretisk fysik, än levde jag på tillfälliga förordnanden att föreläsa, både på svenska och på finska, och efter ett par år började det kännas otryggt att inte ha någon stadigvarande heltidstjänst. Då jag sedan mot slutet av år 1966 fick en chans att hoppa av till en fast
anställning vid en nordisk organisation för forskningssamarbete, tvekade jag därför
inte att slå till. |
||||
Nordisk miljöforskare med mascot på väggen |
Nordforsk (1967-1987)
Nordforsk (Nordiska samarbetsorganisationen för teknisk-naturvetenskaplig forskning) hade grundats i juni 1947 av forskningsråd och akademier i de fem nordiska länderna. Dess uppgift var att planera och organisera nordiska samarbetsprojekt inom ett brett spektrum av teknik och naturvetenskap. Jag anställdes vid Nordforsk vid årsskiftet 1966-67, då organisationens sekretariat flyttade från Köpenhamn till Helsingfors, och fick bl.a. ansvaret för samarbete inom miljövårdsteknik. En av de största utmaningarna under mina första år vid Nordforsk blev att tillsammans med en kollega, Anders Åkerblom, kartlägga och jämföra de nordiska ländernas administrativa strukturer för miljöfrågor, på uppdrag av Nordiska rådet. Arbetet resulterade i en skrift med titeln Nordforsks
miljövårdsutredning, som innehöll ett antal förslag till åtgärder. Den
torde på många sätt ha bidragit till att sätta fart på miljövården i de nordiska
länderna.
Miljövårdssekretariatet upprättas 1970
Då sekretariatet efter tre år i Helsingfors skulle flytta till Stockholm, för att
stanna där för gott, föreslog jag att samarbetet om miljöfrågor skulle skötas
av ett eget sekretariat, som skulle bli kvar i Helsingfors under min ledning.
Förslaget godkändes, och sålunda tillkom Nordforsks miljövårdssekretariat
år 1970.
Det kanske mest fascinerande av de många projekt som organiserades av
Miljövårdssekretariatet gällde orsakerna till nederbördens försurning. Projektet
inleddes i nordisk skala men planerades från början så att även andra europeiska
länder skulle kunna delta. Via OECD fick sedan de nordiska länderna i gång ett
omfattande europeiskt projekt, Long-Range Transport of Air Pollutants.
Projektet visade att försurningen av skog och sjöar till stor del förorsakas av
svaveldioxid som från de tungt industrialiserade länderna sprids med vindarna
över hela Europa. Detta ledde i sin tur till internationella överenskommelser om
en successiv minskning av svavelutsläppen.
Nordforsk på 1980-talet
På 1970-talet hade floran av nordiska samarbetsorgan utökats genom tillkomsten av
Nordisk Industrifond, som i motsats till Nordforsk också hade resurser att
finansiera nordiska samarbetsprojekt. De två organisationernas styrelser samarbetade
nära med varandra och man försökte komma fram till en rationell arbetsfördelning
i fråga om planering respektive finansiering av projekt.
Samarbetet – och i viss mån konkurrensen – mellan Nordforsk och Nordisk Industrifond
ledde till att Nordforsk på olika sätt försökte omorganisera och rationalisera
sin verksamhet. Nationella sekretariat upprättades i Danmark och i Norge, och
som ett led i denna decentralisering omvandlades Nordforsks miljövårdssekretariat
år 1980 till Nordforsks sekretariat i Finland.
I längden blev det dock svårt att upprätthålla två organisationer med så pass
likartad profil som Nordforsk och Nordisk Industrifond. Genom ett politiskt beslut
på hög nivå fusionerades de två organisationerna så, att Nordforsk under år 1987
successivt avvecklades och dess verksamhet övertogs av Nordisk Industrifond. |
|||
Finlands delegat vid CSO-mötet i Lecce i juni 1996 |
Tekes och COST (1988-1996)
I och med att Nordforsk fusionerades med Nordisk Industrifond erbjöds jag två alternativ: att flytta till industrifondens nya högkvarter i Oslo eller att stanna kvar i Helsingfors och börja jobba för den statliga Teknologiska utvecklingscentralen (Tekes). Jag valde det senare alternativet och blev alltså, efter 21 år som nordisk tjänsteman, år 1988 finländsk statstjänsteman. Mitt viktigaste arbetsfält under mina nio år vid Tekes blev det stora europeiska samarbetsnätet COST (European Co-operation in the Field of Scientific and Technical Research). Som Finlands nationella COST-koordinator hade jag bl.a. till uppgift att informera universitet och forskningsinstitutioner i Finland om planerade eller pågående COST-projekt, undersöka Finlands förutsättningar att delta aktivt i olika projekt, identifiera lämpliga deltagande institutioner, utnämna Finlands representanter i projektens styrningskommitteer m.m. Vid sidan av arbetet på hemmaplan var jag också Finlands representant i COSTs högsta beslutande organ, The Committee of Senior Officials (CSO), och fick en god inblick i den centrala COST-administrationen, som handhas av EU:s rådssekretariat och EU-kommissionen i Bryssel. Efter några år var jag övertygad om att COST-samarbetet i många avseenden bromsades av den tungrodda EU-byråkratin och skulle kunna effektiviseras genom administrativa reformer, som samtidigt skulle förbättra samarbetets kvalitet. Jag lade därför ner ett stort arbete på att införa klarare riktlinjer och enklare procedurer för COST-samarbetet. Till min stora glädje vann mina strävanden småningom gehör både i CSO och hos
de ansvariga EU-tjänstemännen, så att också mina mest genomgripande reformförslag
efter hand godkändes och togs i användning. Bland centrala COST-dokument som har
tillkommit på mitt initiativ och som jag helt eller till största delen har skrivit
själv vill jag speciellt nämna följande:
|
|||
Naturligtvis kändes det en aning vemodigt att efter denna framgångsrika slutspurt
och seger över EU-byråkratin plötsligt, vid årsskiftet 1996-97, stå framför en skylt
med texten Vägen upphör här – fotvandring i terrängen sker på eget ansvar.
Detta var dock samtidigt en utmaning – och vemodet dämpades avsevärt av det faktum
att jag redan dagen efter pensioneringen kunde kalla mig ledamot av Helsingfors
stadsfullmäktige. Men det är en annan historia... |
||||
Denna sida har senast ändrats 6.9.2002 Kommentarer och frågor är välkomna per e-post: nils.mustelin@dlc.fi |