Jag brukar ibland, halvt på skämt, kalla musiken mitt livs stora olyckliga kärlek. Det olyckliga är att jag aldrig har kunnat sjunga rent och inte heller har haft energi (eller begåvning?) att lära mig spela något instrument – trots att det i familjen finns ett vackert taffelpiano byggt i Åbo på 1850-talet.

Å andra sidan känns ordet "olycklig" ganska malplacerat när jag tänker på hur oändligt mycket jag har fått ut av att läsa om musiken och dess historia – och framför allt genom att lyssna och åter lyssna till god musik, med tyngdpunkt på den europeiska musiken från de senaste femhundra åren, alltifrån 1500-talets stora mästare inom vokalpolyfonin och fram till vårt eget århundrades brokiga och mångskiftande produktion av konsertmusik.

Hur mycket än bildkonsten, arkitekturen och litteraturen har betytt för mig, är det musiken som har gett mig de mest överväldigande upplevelserna av andlig storhet. Musiken har för mig, som naturvetare, blivit den viktigaste bron över till "den andra sidan", till humanismens värld. Den har gett mig en direkt och omedelbar kontakt med den europeiska kulturen och dess skiftande öden – och jag har ibland med ett småleende konstaterat att min helhetsbild av historien bygger mera på vad som skett inom musiken och naturvetenskapen vid olika tidpunkter än på data om kungar, krig och revolutioner...

Men detta är inte rätta platsen att redogöra för hur jag upptäckte musiken eller vad den har betytt för mig privat. De tre citaten ovan ger vissa antydningar samtidigt som de visar hur svårt det är att med fattiga ord säga någonting väsentligt om den musikaliska upplevelsen, det må sedan gälla komponerandet eller lyssnandet!

Min radiodebut i musiksammanhang skedde år 1964. Rundradion hade utlyst en tävling där det gällde att skriva ett kåseri med musikillustrationer under rubriken Pop-topp. Mitt bidrag vann visserligen inte tävlingen men kom dock med bland de utvalda, som respektive författare skulle få äran att framföra i radion – kanske för att mitt kåseri var det enda som helt byggde på verk ur den klassiska musikens historia, från Praetorius och Bach via Haydn, Mozart och Beethoven till Stravinsky och Orff?

Drygt tio år senare drogs jag in i betydligt mera ambitiösa musikprojekt i både radio och TV tack vare musikveteranen Egil Cederlöf, som jag av en händelse blev bekant med på en båtresa från Stockholm till Helsingfors. Nåja – händelse och händelse: jag satte mig bredvid honom vid middagsbordet och fällde några ord om vikten av att komponera måltiden enligt sunda kontrapunktiska principer... Detta ledde till en åtminstone för mig mycket givande diskussion om musik – och till att Egil engagerade mig som deltagare i nästa omgång av hans populära musiktävling Notnöten i radion våren 1977.

Uppmuntrad av detta anmälde jag mig sedan till uttagningen av ett finländskt lag till den legendariske Sten Bromans stora nordiska TV-tävling Musikfrågan Kontrapunkt och blev antagen tillsammans med veteranerna Kai Kavanto och Anders Ulfves. Det finländska lagets insatser i Kontrapunkt 1980 kan knappast betecknas som lysande – men det var en upplevelse att få vara med om Sten Bromans sista virtuosa TV-show. Och åtminstone en gång lyckades jag rädda några värdefulla poäng åt Finland genom att i sista sekunden lyckas tolka innebörden av en liten ryckning i Sten Bromans sällsynt uttrycksfulla ögonbryn...

Det blev sedan ytterligare en omgång Kontrapunkt för min del, närmare bestämt år 1988, då programmet efter en åtta års paus återupplivades, nu med Sixten Nordström som spirituell programledare och Jens Østergaard som charmfull enväldig domare. Mina kolleger i Finlands lag var denna gång Folke Gräsbeck och Leif Nysten.

Men det skulle dröja ytterligare tio år innan Finland skulle visa lejonklon i Kontrapunkt. Det skedde våren 1998, då vårt lag med Mats Liljeroos, Kari Rydman och (inte minst!) Ann-Kristin Schevelew lyckades med konststycket att besegra det hart när oövervinnliga norska laget och därmed vinna guldmedaljen i den kanske sista omgången av denna fina TV-serie.

Redan strax efter Kontrapunkt 1980 hade min vänskap med Egil Cederlöf resulterat i en ny serie radioprogram som skulle sträcka sig över många år. Det började julen 1981 med programmet Julmusikvakan, där Egil och jag tog emot lyssnarnas önskemål om klassisk musik med anknytning till julen. Under namnet Musikväktarna fortsatte programmet sedan fr.o.m. våren 1982 mer eller mindre året runt, var eller varannan vecka, tills Egil Cederlöf efter en plötslig sjukdomsattack avled i slutet av år 1984.

Efter Egil Cederlöfs bortgång fortsatte Musikväktarna en tid med varierande gäster tillsammans med mig i studion. Våren 1985 blev sedan Anders Ulfves min ständige musikväktarkollega – ett fint samarbete som varade i nästan tio år, tills programmet småningom lades ned år 1994. Anders Ulfves avled våren 1995.

Under 1980-talet startade jag ytterligare ett givande men ganska arbetsdrygt musikprojekt i radion. Egil Cederlöfs sista omgång av Notnöten, där jag var en av de bara fyra deltagarna, hade gått av stapeln våren 1977. Inspirerad av den entusiasm som Kontrapunkt 1988 hade väckt i vida kretsar föreslog jag att också Notnöten skulle återupplivas, gärna så att man skulle få med minst tre lag musikkännare som skulle representera olika regioner i Svensk-Finland.

Förslaget mottogs välvilligt av Rundradion, och den första omgången av "Nya Notnöten" genomfördes våren 1989 i ädel kamp mellan lag från Nyland, Åboland och Österbotten. Musikexemplen hade jag valt ut med hjälp av Anders Ulfves, som även deltog i programmen som enväldig domare, medan min uppgift var att leda diskussionerna med lagen.

Eftersom deltagarna var entusiastiska och responsen från lyssnarna positiv, har Notnöten sedan fortsatt ungefär vartannat år, närmare bestämt åren 1991, 1993, 1995, 1997 och 2000, med både gamla och nya deltagare. Nyland, Åboland och Österbotten har varit med i leken varje gång, men Notnöten 1995 var annorlunda så till vida, att också Åland deltog med ett eget lag.

Åren 1991 och 1993 hade jag ännu Anders Ulfves vid min sida, men efter hans bortgång har Janne Granberg fungerat som domare.

Men trots att Notnöten, liksom Kontrapunkt, försiggår i form av en tävling, vill jag understryka att jag ser tävlingsmomentet som en bisak – ett slags lockbete. När jag väljer ut de 54 musikexempel, som behövs till en omgång av Notnöten, tänker jag faktiskt mera på radiolyssnarna än på deltagarna. Jag försöker plocka fram musikstycken som väcker intresse och ger mersmak – jag vill ge lyssnarna aha-upplevelser, som sedan ytterligare kan förstärkas då man följer deltagarna på deras vandringar (och irrfärder!) härs och tvärs genom det oändligt fascinerande kulturlandskap som bildas av de senaste femhundra årens västerländska konstmusik.