Min bok Liv bland miljarder stjärnor var antagligen en bidragande orsak till att jag drogs in i ett nytt stort projekt syftande till att popularisera vetenskapen, denna gång i TV. Det gällde ett svenskt-finländskt samarbete med utgångspunkt i det synnerligen populära rikssvenska TV-programmet Fråga Lund.

De första programmen som jag var med i, våren 1979, gjordes med en mix av professorer från Lund och kolleger från Helsingfors och Åbo, med "Fråga Lund-veteranen" Jan-Öjvind Swahn som spirituell programledare. De sändes, om jag minns rätt, i Sveriges TV under namnet Fråga Lund i Helsingfors men i Finlands TV under det nya namnet Professorsrundan. Efter en inkörningsperiod fortsatte Professorsrundan sedan som en helt inhemsk produktion, dock fortfarande med Jan-Öjvind Swahn i spetsen.

Professorsrundan var upplagd som en paneldiskussion. En eller två inbjudna gäster ställde frågor om de mest olika saker, och den till vars område en fråga närmast hörde gjorde sitt bästa att besvara den på ett begripligt sätt. Ofta blandade sig sedan andra professorer i leken, så att en livfull diskussion uppstod. Bandningarna skedde inför en entusiastisk publik, som med skratt och applåder bidrog till den avslappnade stämningen. Dessutom uppmuntrades TV-tittarna att medverka i programmen genom att skicka in kluriga frågor per brev.

Min huvuduppgift i Professorsrundan var att besvara frågor med anknytning till fysik, matematik och astronomi – en uppgift som var rolig men inte alltid lätt, eftersom frågorna sträckte sig över en vid skala, t.ex.:

• Hur lång borta är horisonten?
• Vad är egentligen ett svart hål?
• Hur kan en segelbåt segla bidevind, alltså snett mot vinden?
• Hur många gånger skall man vika ett pappersark för att resultatet skall bli en pappersbunt som når från jorden till månen?

Såväl min bok som min medverkan i Professorsrundan ledde till att jag under 1980-talet nästan dränktes i en strid ström av förfrågningar om att hålla festtal, föredrag eller föreläsningar på olika håll i Finland och i Sverige, att ställa upp för intervjuer, att skriva essäer eller artiklar till tidskrifter och årsböcker och att medverka i en brokig flora av radio- och TV-program.

Den i särklass originellaste och mest överraskande hänvändelsen gällde att fungera som reseledare för en s.k. "kulturresa" till Kina hösten 1984. Ett sådant anbud kunde jag naturligtvis inte tacka nej till – och även annars försökte jag tillmötesgå de olika hänvändelserna så långt min tid och mina krafter räckte till.

Ett av mina radioprogram från den här tiden (1982), en betraktelse över vår ställning här på jorden och i universum, finns återgivet på sidan Vintergatan kan vänta.

Av de många TV-projekt som jag hamnade in i vill jag här nämna bara ett enda, som innebar osedvanligt intressanta och stimulerande utmaningar, nämligen Himmel och jord.

Det här projektet baserade sig på ett intensivt samarbete mellan mig och Björn Kurtén, vår berömda paleontolog och författare, som jag hade lärt känna när han försökte intressera sin amerikanska förläggare för att ge ut min bok i översättning till engelska (vilket dessvärre inte lyckades).

Under långa och givande diskussioner under vintern 1982-83, dels mellan Björn och mig och dels tillsammans med entusiastiska redaktörer vid FST (Finlands Svenska Television), utkristalliserades småningom en serie om fyra TV-program. De vände sig i första hand till barn och ungdom och syftade till att på ett lekfullt sätt ge en uppfattning om universums dimensioner i rum och tid, om livets evolution på vår jord och om alternativa scenarion för vår framtid.

Himmel och jord sändes under fyra veckor i mars och april 1983, med den alltid lika charmerande skådespelerskan Elina Salo i huvudrollen som berättare. De fyra avsnittens titlar avspeglar den underfundiga humor som var typisk för Björn Kurtén:

1. Större än du nånsin tror
2. Tänk vad tiden går
3. Min mor var en apa, sa Tarzan enkelt
4. Himlars rymd

Efteråt konstaterade Björn och jag att vårt samarbete hade varit till den grad roligt och givande, att vi absolut borde fortsätta och göra flera TV-program i samma stil, kanske också för vuxna. Dessa planer förverkligades aldrig. Björn Kurtén avled i sviterna efter en operation i december 1988.

Redan på 1960-talet hade man för begreppet "kommunikation med utomjordiska intelligenta varelser" myntat termen CETI, en akronym för det engelska uttrycket Communication with ExtraTerrestrial Intelligence.

Men eftersom kommunikation ju förutsätter att man först hittar någon att kommunicera med, bytte man senare ut "Communication with" med det mera anspråkslösa "Search for", alltså "sökande efter". CETI blev sålunda SETI – en term som i dag används som en gemensam benämning på alla de forskningsprojekt som går ut på att leta efter intelligenta signaler (eller andra tecken på intelligens) i det oupphörliga radiobruset från rymdens djup.

SETI var också temat för ett litet internationellt seminarium i vetenskapscentret Heureka i Vanda (utanför Helsingfors) i mars 1993. Min inledande föreläsning, The Dream of Inhabited Worlds, ingår i den rapport från seminariet som publicerades av Finnish Artificial Intelligence Society. Följande år gav den astronomiska föreningen URSA ut en mycket grundligt bearbetad finskspråkig version av rapporten under titeln SETI – vieraan älyn etsintä, som innehåller min föreläsning översatt till finska (något reviderad).

För fullständighetens skulle nämner jag här de övriga texter om liv i universum som jag har skrivit sedan min egen bok kom ut och som har ingått i böcker av olika slag.

Livets utbredning i universum – några aktuella tankar kring en gammal fråga ingick i Svenska Fysikersamfundets årsbok Kosmos år 1983.

The Ocurrence of life in the universe – some current thoughts on an old question är en översättning till engelska av föregående och ingick i en festskrift med titeln The Origins and Purpose of Life, utgiven av Uleåborgs universitet (Acta Univ. Oul. F 1. 1984. Scripta Acad. 1).

Olemmeko yksin maailmankaikkeudessa? (Är vi ensamma i världsalltet?) publicerades i årsboken Mitä Missä Milloin 1983.

Har vi sällskap i världsalltet?, en något förkortad svensk version av föregående, ingick i årsboken När Var Hur 1983.

SETI etsii kaukaisia sivilisaatioita (SETI söker avlägsna civilisationer) ingick i Mitä Missä Milloin 1997.

Då jag under flera decennier har skrivit och berättat om stjärnrymderna och annat som den naturvetenskapliga forskningen har uppdagat, har min starkaste drivkraft varit glädjen att få dela med mig av de svindlande perspektiv och visioner som vetenskapen har skänkt mig.

Även om sagor, legender och myter har sitt stora egenvärde, anser jag att den kunskap om universum, i stort och smått, som under de senaste århundradena har vuxit fram genom ödmjukt och tålmodigt forskningsarbete, är en omistlig del av vårt västerländska kulturarv.

Ända sedan skoltiden har jag varit medveten om att den naturvetenskapliga världsbilden för oerhört många människor, även högt utbildade, är totalt okänd – eller missförstådd. Men småningom upptäckte jag, med en allt starkare känsla av obehag, att det i vårt samhälle också finns mycket starka krafter som hänsynslöst utnyttjar denna okunnighet till att marknadsföra läror och tjänster direkt hämtade ur djupet av medeltidens mörker.

Denna insikt fick mig att aktivt medverka till grundandet av föreningen Skepsis år 1987 och att sedan ägna mycket av min tid och min energi åt konsumentupplysning om astrologi, alternativ läkekonst och annat s.k. "gränsvetande".

Ett litet smakprov på detta finns i de fyra "respektlösa TV-kåserier" som jag hade nöjet att framföra i TV-magasinet Flimmer år 1991.