Namnet Mustelin härstammar så vitt man vet från Solttila gård i Längelmäki, där bonden Abraham Jöransson och hans hustru Maria Lillia Andersdotter år 1713 fick en son Jöran, som sedermera blev dykeriinspektör och länsman i Nykyrko i sydvästra Finland under namnet Georg Mustelin.

I dokumentet här intill förekommer namnet Mustelin i den rent latinska formen Mustelinus (fjärde raden nedifrån).

Namnets ursprung är okänt. En tänkbar möjlighet är att namnet skulle vara avlett från det finska adjektivet musta (svart). En helt annan förklaring är att namnet skulle syfta på någon medlem av familjen mårddjur, Mustelidae, kanske på illern, vesslan eller hermelinen, som alla hör till släktet Mustela inom underfamiljen Mustelinae.

Enligt tyvärr obekräftade uppgifter skall det på 1600- eller 1700-talet ha funnits Musteliner också på svenska västkusten, i närheten av Göteborg. Märkligt nog skall dessa Musteliner ha verkat inom samma bransch som Georg Mustelin, alltså dykeri och bärgning av strandade skepp.

Kanske Sveriges regering skickade en skara skickliga duktiga yrkes- och ämbetsmän till den östra rikshalvan för att höja dess nivå och kanske fanns det bland dem en Mustelin? Kan Georg Mustelin i så fall ha tagit sin läromästares namn – eller kan han rentav ha varit son till en Mustelin från svenska västkusten? Obesvarade frågor...

Också Georg Mustelins efterkommande var ofta länsmän eller lantmätare. Raden av ämbetsmän kulminerar i Sven Salomon Mustelin (1819-1884), min farfars far, som var direktör för fängelset Kakola i Åbo och därför i släkten är känd under namnet "banditchefen".

Sven Salomon var gift två gånger. I hans andra äktenskap, med Helena Johanna Ahlrot (1837-1865), föddes år 1861 sonen Carl Axel Mustelin, min farfar, som 1888 gifte sig med en i Finland född skotska, min farmor Georgina Gratia Gibson (se nästa avsnitt).

"Från hennes tillgivne fader till hans dotter Grace på väg att lämna Lillybond, Dundee för att i Sverige förena sig med sin man Henry Gibson. 13 maj 1849. Alexander Halkett"

Denna dedikation, skriven av min farmors morfar Alexander Halkett till min farmors mor, finns på första sidan i en patinerad engelsk bibel på min bokhylla.

Från Sverige flyttade paret Henry och Grace Gibson till Åbo. Enligt uppgift skall Henry Gibson ha inbjudits till Finland av Finska Hushållningssällskapet som konsult i jordbruksfrågor. Han blev sedermera statsagronom och lär bland annat ha infört täckdikningen i Finland.

Gibsons fick sammanlagt sju barn, av vilka de tre första föddes i Skottland, de tre följande i Sverige och det yngsta, min farmor Georgina Gratia (allmänt kallad "Bibbi"), i Åbo år 1862.

Bibbi gifte sig år 1888 i Åbo med kontoristen Carl Axel Mustelin, min farfar, och fick i rask takt två pojkar, Oskar (min far) och Bruno. Redan år 1891 blev hon änka, då min farfar bara 30 år gammal dog i en plötslig sjukdomsattack. Sedermera gifte hon om sig med sin avlidne mans kusin, bokhandlaren William Mustelin, som blev de två pojkarnas älskade styvfar.

Eftersom farmor Bibbi dog när jag vara bara fyra år gammal, har jag rätt dunkla minnen av henne. Något bättre minns jag hennes två ogifta äldre systrar, Margaret Cecilia Harriet Gibson (som kallades "Macca") och Jessie Brown Havelock Gibson (mera känd som "Tassa").

Med dessa ord börjar inskriften på en liten skål i kristall och silver som min far Oskar Mustelin ("Dicky" för sina vänner) hade fått i gåva av en tacksam patient.

Dicky gick i skola och tog studenten i Åbo, varefter han studerade till medicine licentiat i Helsingfors. Sedan återvände han till hemstaden Åbo och verkade där som sjukhusläkare fram till sin död.

Min far var en hängiven seglare, och speciellt under sin långa ungkarlstid företog han med sina vänner omfattande seglatser runt Östersjön och på Nordsjön.

Hans mest älskade segelbåt var Sjöfröken, byggd 1921 i Kiel och här intill avbildad av marinmålaren Adolf Bock.

År 1935 lät han i Åbo bygga Daphne, som sedan långt senare blev berömd genom Göran Schildts böcker.

Pappa Dicky var också en mångsidig kulturpersonlighet, med djupa kunskaper i både naturvetenskaper och humaniora. Ett av hans favorituttryck var att "man skall gå till källorna". Hans omfattande bibliotek, som fyllde nästan alla väggar i vårt stora vardagsrum, bidrog till att väcka mitt brinnande intresse för universum och dess mysterier. Antikens kultur och historia låg honom varmt om hjärtat, och han kunde vid behov hålla tal på latin. En av hans allra käraste böcker var en komplett utgåva av Ciceros brev på originalspråket.

Till bilden hör även ansvarsfyllda förtroendeuppdrag. På 1920-talet var han medlem av stadsfullmäktige i Åbo och under sina sista år stod han i spetsen för den delegation som förvaltade Åbo Akademis tillgångar. Som ordförande för Folkhälsan i Åboland lade han ner ett hängivet arbete på att förbättra hälsovården i Åbolands skärgård, bl.a. med hjälp av hälsobåtarna Lyckoslanten och Gullkrona.

Historien om hur han blev bekant med sin blivande hustru Karin Johansson, min mor, skall berättas i nästa avsnitt.

står det på den medalj som präglades till minnet av Severin Johansson, min morfar.

Severin Johansson föddes 1879 i ett arbetarhem i Dalsbruk, som son till timmermannen Johan August Johansson, mera känd som "Kulla Utgårds Janne", och dennes hustru Erika Bergström. Han gick i skola och tog studenten i Åbo, varefter han ägnade sig åt studier i matematik, i Helsingfors och Göttingen. År 1919 blev han professor i matematik och samtidigt prorektor vid den nygrundade Åbo Akademi.

Som prorektor fick han dra det tunga lasset att bygga upp ett nytt universitet och skapa den behövliga ekonomiska grunden för dess verksamhet, eftersom akademiens rektor, den internationellt berömda sociologen Edward Westermarck, huvudsakligen vistades utomlands.

Efter ett par år av hårt arbete men utan rektors dignitet ställde han konsistorium mot väggen och lät sig väljas till akademiens rektor, till stor bitterhet för många som stod Westermarck nära. Känd under smeknamnet "Tjuffen" ägnade han sedan sina sista år åt att styra Åbo Akademi med fast hand och ett aldrig sinande sinne för humor som gav honom både hängivna anhängare och oförsonliga fiender. Han dog i hjärtslag bara några dagar efter sin 50-års dag.

Redan som 21-åring hade Severin Johansson gift sig med den vackra men bortskämda Signe Liljeblad.

I det tämligen stormiga äktenskapet, som varade i nio år, föddes i snabb takt tre barn: Greta, Karin (min mor, längst till höger på bilden) och Gunnar (sedermera känd som journalist och författare till den prisbelönta krigsromanen Vi ville inte dö).

Av de tre barnen flyttade Greta och Gunnar rätt tidigt bort från fadershemmet, medan Karin (eller "Kajsi" som hon kallades redan som barn) stannade i hemmet till vuxen ålder och blev inte bara sin fars närmaste förtrogna utan också ett slags "vice mamma" för de två halvsyskonen Brita och Erik, som föddes i Severins andra äktenskap.

Mina föräldrar träffades som läkare och patient. Enligt hörsägen skall Severin Johansson, enligt tidens sed, ha följt Kajsi till min fars mottagning och där presenterat henne med orden: "Detta är min dotter Karin. Någon högmjölkande Ayrshire-ko är hon inte. Men hon är bra ändå!"

Tydligen var min far av samma åsikt. Mina föräldrar gifte sig i augusti 1930 och höll ihop tills döden skilde dem åt. I äktenskapet föddes tre söner: Nils (1931), Per (1932) och Lars (1936).